Notiser

Firade det Kullbergska Sällskapet att det var 131 år sedan August Kullberg satte foten i plattformen på Katrineholms Järnvägsstation för första gången… I anrika lokaler på Stora Djulö levererades högtidstal kryddade med ett föredrag som specialkomponerats av “förlaget” för att passa till kvällens begivenheter…

Alla de närvarande njöt i fulla drag av gott kamratskap och av källarmästare Thims härliga anrättningar…

Gustaf IV Adolf’s halstarriga agerande under den Åländska kampanjen har skapat grogrund för en sammansvärjning bland politiker och militärer mot hans regering… Under februari månad planeras desperata försök att beröva honom den svenska spiran.

Men inom gruppen av sammansvurna härskar stora motsättningar.

Läs mera

År 1809 utvecklade sig till ett av de värre åren i Julita socknens historia… Läs om den gripande verkligheten för 200 år sedan på denna länk…

Föreläste förlaget om den “Spårlösa Järnvägen” Katrineholm – Köping” på Ängelen i Katrineholm… En hisnande historia om drömmar som sprack och prövningar som skapade nya möjligheter för trakternas befolkning…

UPPSKATTAT !

Läs om den gamla hamnen som inte bara var Brevens Bruks port mot världen under 1800-talet utan även härbärgerade ett varv där hjulångaren “Engelbrecht” såg dagens ljus.

Denna afton höll förlaget ett välbesökt föredrag inne i köket å den “Kullbergska Villan” i Katrineholm. Arrangören var Katrineholms Kultur- & Guidesällskap.

Under den efterföljande diskussionen vid fikat ventilerades det tidigare, på denna sida föreslagna, namnförslaget till den närbelägna parken…

Sedan den 19 november 1808 hade Sverige, genom konventionen i Olkijoki, tvingats av ryssarna att utrymma Finland. Därefter hade svenskarna förskansat sig längs Bottniska viken. Fienden förberedde under vintern att från tre håll intränga i det egentliga Sverige. Nämligen från Åland, Wasa och Torneå. Meningen var att de fientliga arméerna sedan skulle samlas i Stockholm, för att där tvinga Gustaf Adolf att ingå fred. Man ansåg, från fiendens sida, att dessa trupprörelser kunde börja i mars månad.
I söder hade isen börjat lägga sig i Öresund under den starka vintern. Danska trupper stod marschberedda på den Seeländska (Jylländska) stranden.
Längs gränsen vid Norge stod prins Christian, redo att rycka in i landet.

Den 21 november hade den av konungen tillsatta finanskommittén kommit fram till att 1809 års krig skulle komma att kosta omkring 26 milioner rdr. En siffra som var mer än dubbelt så stor som hela rikets rörelsekapital och som utgjorde omkring 20% av varje människas samlade förmögenhet.

Eftersom konungen hade föresatt sig att aldrig sluta fred med vare sig Frankrike eller Ryssland fanns ingen annan utväg för landet.

Pengarna måste fram !

Det är snart 200 år sedan (den 25 januari) som en grupp sammansvurna officerare träffas på värdshuset ”Mon Bijou” och under glam och glasens klingande kommer överens om en plan för att tvinga Gustaf IV Adolf att avsäga sig tronen till förmån för hertig Karl av Södermanland.

Ett våghalsigt företag, sprunget ur ilska, vanmakt och rädsla inför monarkens vanvettiga och oresonliga styrelseskick…

Den 7 januari 1809 utfärdar Gustav den IV Adolf en förordning som innebär att en “Krigsgärd”som motsvarar 5 gånger bewillningen, dvs. den normala skatten, skall drivas in av det redan hårt belastade svenska folket. Allt för att kunna fortsätta driva det fatala kriget mot Ryssland…

Alla hans rådgivare inom finanskommitén, ja även friherre J Liljencrantz – den vid detta tillfälle nära åttioårige presidenten i kommerskollegium – försöker få honom på andra tankar. Allt är förgäves…
När man påpekar att han sannolikt inte kan pressa ut ett så enormt belopp ur det Svenska folket som 15 miljoner, ja kanske inte ens 2 miljoner… rasar han i vredesmod: “Hvad, intet mera än 2? Det skall jag visa. Jag känner intet ett så förbannadt folk som detta. De vilja hafva Bonaparte allesammans. Jag ville önska de hade honom, så att djävulen toge dem allesammans. Men jag skall ta mig faan taga ut det sista af dem. det skall jag visa; Så länge här finnes det minsta skola de gifva”

Konungens vanvettiga resonemang gör att han nu även förlorar de närmaste Gustavianernas förtroende. Deras förhoppningar om en utväg för Sverige ur det pågående kriget, med Gustav IV Adolf vid tronen, är därmed grusade.

I Sörmland råder det en skarp vinter enligt en rapport från Österåkers socken.
Några umärglade lantvärnssoldater stapplar sakta mot hembyarna. Undernärda och angripna av sjukdom. Efter hemkomsten får de, några dagar senare, till skillnad från sina kamrater, förmånen att dö i skydd av sina nära och kära.

(Efter ett år av krig och död, tumult, militärkupp och landavträdelser tvingas Sverige likförbannadt att “Göra fred med Bonaparte” i Paris. Nämligen den 6 januari 1810. Vid den tiden hade Gustav IV Adolf avsatts och fängslats. Sedan en månad var han dessutom förvisad ur landet.)