Sedan den 19 november 1808 hade Sverige, genom konventionen i Olkijoki, tvingats av ryssarna att utrymma Finland. Därefter hade svenskarna förskansat sig längs Bottniska viken. Fienden förberedde under vintern att från tre håll intränga i det egentliga Sverige. Nämligen från Åland, Wasa och Torneå. Meningen var att de fientliga arméerna sedan skulle samlas i Stockholm, för att där tvinga Gustaf Adolf att ingå fred. Man ansåg, från fiendens sida, att dessa trupprörelser kunde börja i mars månad.
I söder hade isen börjat lägga sig i Öresund under den starka vintern. Danska trupper stod marschberedda på den Seeländska (Jylländska) stranden.
Längs gränsen vid Norge stod prins Christian, redo att rycka in i landet.
Den 21 november hade den av konungen tillsatta finanskommittén kommit fram till att 1809 års krig skulle komma att kosta omkring 26 milioner rdr. En siffra som var mer än dubbelt så stor som hela rikets rörelsekapital och som utgjorde omkring 20% av varje människas samlade förmögenhet.
Eftersom konungen hade föresatt sig att aldrig sluta fred med vare sig Frankrike eller Ryssland fanns ingen annan utväg för landet.
Pengarna måste fram !
Det är snart 200 år sedan (den 25 januari) som en grupp sammansvurna officerare träffas på värdshuset ”Mon Bijou” och under glam och glasens klingande kommer överens om en plan för att tvinga Gustaf IV Adolf att avsäga sig tronen till förmån för hertig Karl av Södermanland.
Ett våghalsigt företag, sprunget ur ilska, vanmakt och rädsla inför monarkens vanvettiga och oresonliga styrelseskick…
