Notiser

Den 7 januari 1809 utfärdar Gustav den IV Adolf en förordning som innebär att en “Krigsgärd”som motsvarar 5 gånger bewillningen, dvs. den normala skatten, skall drivas in av det redan hårt belastade svenska folket. Allt för att kunna fortsätta driva det fatala kriget mot Ryssland…

Alla hans rådgivare inom finanskommitén, ja även friherre J Liljencrantz – den vid detta tillfälle nära åttioårige presidenten i kommerskollegium – försöker få honom på andra tankar. Allt är förgäves…
När man påpekar att han sannolikt inte kan pressa ut ett så enormt belopp ur det Svenska folket som 15 miljoner, ja kanske inte ens 2 miljoner… rasar han i vredesmod: “Hvad, intet mera än 2? Det skall jag visa. Jag känner intet ett så förbannadt folk som detta. De vilja hafva Bonaparte allesammans. Jag ville önska de hade honom, så att djävulen toge dem allesammans. Men jag skall ta mig faan taga ut det sista af dem. det skall jag visa; Så länge här finnes det minsta skola de gifva”

Konungens vanvettiga resonemang gör att han nu även förlorar de närmaste Gustavianernas förtroende. Deras förhoppningar om en utväg för Sverige ur det pågående kriget, med Gustav IV Adolf vid tronen, är därmed grusade.

I Sörmland råder det en skarp vinter enligt en rapport från Österåkers socken.
Några umärglade lantvärnssoldater stapplar sakta mot hembyarna. Undernärda och angripna av sjukdom. Efter hemkomsten får de, några dagar senare, till skillnad från sina kamrater, förmånen att dö i skydd av sina nära och kära.

(Efter ett år av krig och död, tumult, militärkupp och landavträdelser tvingas Sverige likförbannadt att “Göra fred med Bonaparte” i Paris. Nämligen den 6 januari 1810. Vid den tiden hade Gustav IV Adolf avsatts och fängslats. Sedan en månad var han dessutom förvisad ur landet.)

Idag och igår har förlaget stått och signerat böcker på bokhandeln i Katrineholm… Årets Julrusch har varit lugn och koordinerad kan man konstatera. Kanske har de många grådagarna mellan fredag och julafton, faktiskt 5 stycken, gjort att de flesta julruschare har hunnit ifatt sig själva och kunnat ta sig tid att handla i lagom mak detta år… Förlaget hade en trevlig måndagseftermiddag på Hjalmar Petterssons Bokhandel i Katrineholm. och även tisdagsförmiddagen blev efter ottans angelägna tandläkar besök (tack Håkan och Christina) lättsam och riktigt julmysig. Bokköparna strömmade förbi, samtalen blev många och allehanda bekantingar och läsare dök upp. Där fanns grevar och grafiker, skollärare, tandläkare sjukgymnaster, redaktionschefer, chaufförer och järnvägsfolk. Ja till och med en finansminister med för dagen utslaget hår – lös och ledig – gick där och mös, långt bort från finanskrisens centrum.
Bokhögen på vårt bord blev allt lägre och när man nu sitter här, dan före dan, och skriver blogg och bakar marsinpankonfekt så kan förlaget se tillbaka på en balanserad trivsam julrusch som därmed får avsluta aktiviteterna för detta år…

Sååå då återstår väl bara att önska alla läsare En God Jul…

Och nu åter till marsipanen….

Var skall sleven vara om inte i grytan…!

På Julita lantbruksdag arrangerade vårt förlag en tidsenlig monter med gamla reliker från Kullberg & Co. Dessa lånades in från en lokal samlare i Julita.

Närmast kameran ser ni en Fortuna mjölkseparator från tillverkaren Eskilstuna Separator. Denna separator var på sin tid bland det bästa som kunde uppvisas i sin klass. Den vann flera förstapriser på jordbruksutställningar runt om i landet. Bland annat på den utställning som arrangerades i Katrineholm 1904. Bakom vår besökare ser ni en Potatisrivare eller Stärkelsemaskin som den även kallades.

Lantbruksdagen blev till en härlig tillställning med massor av besökare. Närmare
5 000 besökare efter vad man kunde läsa i pressen. Intresset för såväl monter som vår bok “Ett köpmanshus i Katrineholm” var stort och jag tror även gamle Kullberg hade varit nöjd med dagen…

Det var en gång en gammal park. Som de flesta småstadsparker hade den fyra sidor. En i varje väderstreck. På dess östra sida låg ett stadshotel. På den södra låg en järnvägsstation. Vid den västra sidan låg en pampig och mäktig patriciervilla. Ja – stor som ett litet slott faktiskt. På den norra sidan låg slutligen stadens tingshus och det var också detta tingshus som hade gett parken dess namn. Den kallades nämligen i folkmun – och för all del även på vissa kartor – för Tingshusparken.

Saken var nämligen den att det för 128 år sedan hade beslutats att det skulle byggas ett tingshus just där, på norra sidan. Vid den tidpunkten fanns ingen patriciervilla och heller inget stadshotell. Visserligen fanns det det en järnvägsstation på den södra sidan och fram till den dagen hade parken allmänt kallats för just järnvägsparken, men det skulle det bli ändring på efter 1881.

Ty samhället gick ju framåt och här skulle byggas “Tingshus”, och därmed var namnändringen självklar. Tingshusparken fick den alltså heta och namnvalet stod sig bra genom tiderna.

Men förändringens vindar blåste, om än tämligen långsamt, över den lilla parken. Patriciervillans ägare, en grosshandlare av stora mått, både för staden och landet, somnade in för evigt redan år 1913 och efter den dagen blev det aldrig sig riktigt likt i det huset. Järnvägsstationen tappade sin betydelse redan i slutet på sjuttiotalet och sedan har det bara gått utför. Fordom en arbetsplats för uppemot 300 personer. Nu endast 3 – och det bara på dagtid. Så har då turen kommit till parkens norra sida och nu gäller det själva Tingshusbyggnaden som uppenbarligen inte är tingshus så länge till. För om ett år så torde den fungera som något annat även om begreppet “tingshuset” kanske kommer att leva vidare i folks medvetande många år till. Ja för att inte säga generationer…

Men vad ska då parken heta? Skall den fortsätta att kallas Tingshusparken till minnet av fornstora dagar då staden hade ett eget tingshus… Eller skall vi gå varvet runt, för i sådan fall har ju turen kommit till den österut liggande fastigheten; Stadshotellet? Fast inte kan man väl kalla en gammal park för “Hotellparken”…?

Kanske är det lugnast att den får återta sitt gamla namn; Järnvägsparken. Ty hur man än ser på saken; Tågen rullar och går, trots sämre tider och allmänt elände.

Ett fräschare förslag är kanske att helt enkelt kalla den för “Kullbergska parken” till minnet av vår store köpman. Med beaktande av parkens östra sida – och eventuella krav på turordning – kan ju även det namnet vara ett passande förslag, eftersom det är tack vare honom som stadshotellet uppfördes där. Dessutom så har ju redan parken utsmyckats med en byst av grosshandlaren.

Eller är kanske det att utmana etablissemanget lite väl mycket?

och Bloggen föds fram ur flinka fingrars hamrande på tangentbordet…