Den 7 januari 1809 utfärdar Gustav den IV Adolf en förordning som innebär att en “Krigsgärd”som motsvarar 5 gånger bewillningen, dvs. den normala skatten, skall drivas in av det redan hårt belastade svenska folket. Allt för att kunna fortsätta driva det fatala kriget mot Ryssland…
Alla hans rådgivare inom finanskommitén, ja även friherre J Liljencrantz – den vid detta tillfälle nära åttioårige presidenten i kommerskollegium – försöker få honom på andra tankar. Allt är förgäves…
När man påpekar att han sannolikt inte kan pressa ut ett så enormt belopp ur det Svenska folket som 15 miljoner, ja kanske inte ens 2 miljoner… rasar han i vredesmod: “Hvad, intet mera än 2? Det skall jag visa. Jag känner intet ett så förbannadt folk som detta. De vilja hafva Bonaparte allesammans. Jag ville önska de hade honom, så att djävulen toge dem allesammans. Men jag skall ta mig faan taga ut det sista af dem. det skall jag visa; Så länge här finnes det minsta skola de gifva”
Konungens vanvettiga resonemang gör att han nu även förlorar de närmaste Gustavianernas förtroende. Deras förhoppningar om en utväg för Sverige ur det pågående kriget, med Gustav IV Adolf vid tronen, är därmed grusade.
I Sörmland råder det en skarp vinter enligt en rapport från Österåkers socken.
Några umärglade lantvärnssoldater stapplar sakta mot hembyarna. Undernärda och angripna av sjukdom. Efter hemkomsten får de, några dagar senare, till skillnad från sina kamrater, förmånen att dö i skydd av sina nära och kära.
(Efter ett år av krig och död, tumult, militärkupp och landavträdelser tvingas Sverige likförbannadt att “Göra fred med Bonaparte” i Paris. Nämligen den 6 januari 1810. Vid den tiden hade Gustav IV Adolf avsatts och fängslats. Sedan en månad var han dessutom förvisad ur landet.)
